.

Ett ögonblick

Ett ögonblick..jävlar.
Jag har många ögonblick, men ett som aldrig kommer lämna min hjärna.

Vi börjar med en liten för-historia.
Jag och mamma satt och kollade på fotboll, Sverige-England, år 2006. Kommer inte ihåg datumet, men jag vet att det var i Juni.
Precis när klockan slog 21.00 så ringde telefonen och mamma gick för att svara.
När hon kom tillbaka så ropade hon ner Rasmus och satte oss ner i soffan..jag visste redan då att något hemskt hade hänt. Hon berättade för oss att våran farfar hade dött.
Rasmus sprang upp på sitt rum, men jag satt bara där. Känslokall, oförstående och kollade på fotboll.

Nu till själva begravningen.
Under hela den här tiden tror jag inte att jag förstod att han var död. Inte ens när jag satt där, tre meter ifrån hans kista kunde det sjunka in. Jag var helt känslokall under hela begravningen, jag kommer ihåg att jag bara var utråkad. Sen skulle dom bära ut kistan, pappa, Stefan och några andra från släkten.
Och när jag stälde mig upp och kollade runt mig så såg jag det. Hur alla satt och grät, hur min bror låg i min fasters knä, hur min syster satt och stört bölade i min mammas famn. Det var då det gick upp för mig att min farfar var död. Han, som alltid tog hand om mig. Han som vi satt och spelade poker med även fast han var så sjuk. Han var så stark under alla dessa år och han var alltid så glad. Allt slog mig som en bomb och jag bara föll ihop på. Han var död.