dag elva
Mina syskon.
Min syston berättade jag lite om i dag ett och ni som följt min blogg vet säkert lite saker om dom, men för er som inte vet, här kommer det.
Jag har en riktig bror, alltså vi har samma mamma och samma pappa.
Han heter Nils Rasmus Jonsson, eller Jarmuh som jag kallar(kallade) honom.
Jag och min bror hade i början ett vanligt syskon förhållande, vi bråkade mycket. Vi slogs/brottades mycket. Vi tjaffsade om allt, men vi älskade varandra. Det var verkligen syskon kärlek.
Min bror fanns där när ingen annan fanns, även när vi var små. Han var ofta dum, men han var en storebror..det var hans jobb.
Men ju äldre vi båda blir, desto mer inser vi att våran syskon kärlek är starkare än flestas. Min bror ställer upp för mig när ingen annan gör det och bara tanken på honom får mig att le. Han är den mest underbara personen som finns och om det finns någon i denna värld jag skulle offra mitt liv för så skulle det var honom. Jag skulle göra det utan att tveka, med tanke på vad han betyder för mig och vad han har betytt för mig. Han har varit min förebild, han är min förebild och kommer så förbli.
Mitt andra syskon är min halvsyster, Alice.
Vi har samma pappa, men inte samma mamma.
Men Alice är yngre än Rasmus och äldre än mig och mina föräldrar är fortfarande gifta...det beror på att mamma och pappa har varit skilda en gång i tiden. Men nog om det, lite om min syster.
Jag träffade henne första gången när jag var sju år. Chocken av att jag har en syster la sig inte så snabbt men när vi träffades var det som om vi alltid kännt varandra. Vi klickade och det är ingen tvekan om att hon är min syster. Vi är lika varandra till sättet, till personligheten, till humorn. Allt som vi fått av våran käre far.
Alice och jag har inte super kontakt med varandra, vilket jag hatar. Jag önskade att hon fanns här varje dag, jag önskade att hon alltid kunde finnas där, precis bredvid mig och aldrig lämna min sida. Men tyvärr är fallet så, jag och Alice ser knappt aldrig varandra men vi pratar ibland och då är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Jag kan läsa Alice som en öppen bok och hon kan göra samma sak med mig, det krävs aldrig en förklaring.
Även fast vi inte har samma mamma så är Alice min riktiga syster, hon är som min syster och jag bryr mig inte om att hennes mamma inte är min. Vi är syskon, end of story. Jag älskar henne verkligen, hon är som sagt den andra delen av mig.
Min syston berättade jag lite om i dag ett och ni som följt min blogg vet säkert lite saker om dom, men för er som inte vet, här kommer det.
Jag har en riktig bror, alltså vi har samma mamma och samma pappa.
Han heter Nils Rasmus Jonsson, eller Jarmuh som jag kallar(kallade) honom.
Jag och min bror hade i början ett vanligt syskon förhållande, vi bråkade mycket. Vi slogs/brottades mycket. Vi tjaffsade om allt, men vi älskade varandra. Det var verkligen syskon kärlek.
Min bror fanns där när ingen annan fanns, även när vi var små. Han var ofta dum, men han var en storebror..det var hans jobb.
Men ju äldre vi båda blir, desto mer inser vi att våran syskon kärlek är starkare än flestas. Min bror ställer upp för mig när ingen annan gör det och bara tanken på honom får mig att le. Han är den mest underbara personen som finns och om det finns någon i denna värld jag skulle offra mitt liv för så skulle det var honom. Jag skulle göra det utan att tveka, med tanke på vad han betyder för mig och vad han har betytt för mig. Han har varit min förebild, han är min förebild och kommer så förbli.
Mitt andra syskon är min halvsyster, Alice.
Vi har samma pappa, men inte samma mamma.
Men Alice är yngre än Rasmus och äldre än mig och mina föräldrar är fortfarande gifta...det beror på att mamma och pappa har varit skilda en gång i tiden. Men nog om det, lite om min syster.
Jag träffade henne första gången när jag var sju år. Chocken av att jag har en syster la sig inte så snabbt men när vi träffades var det som om vi alltid kännt varandra. Vi klickade och det är ingen tvekan om att hon är min syster. Vi är lika varandra till sättet, till personligheten, till humorn. Allt som vi fått av våran käre far.
Alice och jag har inte super kontakt med varandra, vilket jag hatar. Jag önskade att hon fanns här varje dag, jag önskade att hon alltid kunde finnas där, precis bredvid mig och aldrig lämna min sida. Men tyvärr är fallet så, jag och Alice ser knappt aldrig varandra men vi pratar ibland och då är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Jag kan läsa Alice som en öppen bok och hon kan göra samma sak med mig, det krävs aldrig en förklaring.
Även fast vi inte har samma mamma så är Alice min riktiga syster, hon är som min syster och jag bryr mig inte om att hennes mamma inte är min. Vi är syskon, end of story. Jag älskar henne verkligen, hon är som sagt den andra delen av mig.
Kommentarer
Trackback
