dag tre
Mina föräldrar
Haha, vart ska jag börja.
Pappa, ja för att vara ärligt är jag pappas lilla flicka och får ofta allt jag vill ha. Jag jobbar för det, tro mig, men fortfarande så blir jag ganska favoriserad. Eller iaf av pappa.
Fast under hela mitt liv har min pappa varit mest frånvarande. Han hade ett högt uppsatt jobb som golfchef när vi bodde i Holmsund, vilket betydde att han aldrig var hemma hemma, alltid utomlands och allt sånt där. Han flyttade även ner till Mariefred ett år innan oss, ett år utan en pappa...det var skit svårt för mig och just att jag aldrig såg honom när jag var liten gav oss inget bra förhållande och det påverkade mig mer än vad folk tror.
Mamma då..ah men jag vet inte riktigt. Kan man växa upp med en mamma men ändå inte ha en? Ja, det känns iaf som om det är precis det jag har gjort.
Många av mina vänner har nära förhållanden med sina mammor, berättar saker som händer, sitter och pratar om killar, skolan ect, deras mammor är deras bästa vän. För mig är det mer bara en dröm.
Jag har inte det förhållandet med min mamma, inte på långa vägar. Vi älskar varandra, men för att vi är mor och dotter men inget mer. Jag har försökt men jag klarar inte av det, vi är inte gjorda för att passa ihop.
Allt det här är så svårt och förklara medan samtidigt hålla det på en nivå där jag inte berättar allt. Sen kan jag försöka sitta och förklara för er hur det är, men jag tror inte att ni skulle förstå. Det är en sådan sak som man måste vara med om. Speciellt ni som har bra förhållanden med föräldrarna...och det här är ingen töntig tonårs kris utan det är mitt liv.
Jag har inte ett bra förhållande med någon utav mina föräldrar utan Rasmus är den familjemedlem som betyder mest, men jämför du mamma och pappa är pappa närmast. Det är mer för att han verkar bry sig om hur jag mår på riktigt och försöker förstå hur det är att leva som jag.
Nu har jag iaf försökt förklara lite ytligt..hoppas ni kan försöka förstå.
Trotts detta älskar jag mina föräldrar..dom är ändå mina föräldrar.
Haha, vart ska jag börja.
Pappa, ja för att vara ärligt är jag pappas lilla flicka och får ofta allt jag vill ha. Jag jobbar för det, tro mig, men fortfarande så blir jag ganska favoriserad. Eller iaf av pappa.
Fast under hela mitt liv har min pappa varit mest frånvarande. Han hade ett högt uppsatt jobb som golfchef när vi bodde i Holmsund, vilket betydde att han aldrig var hemma hemma, alltid utomlands och allt sånt där. Han flyttade även ner till Mariefred ett år innan oss, ett år utan en pappa...det var skit svårt för mig och just att jag aldrig såg honom när jag var liten gav oss inget bra förhållande och det påverkade mig mer än vad folk tror.
Mamma då..ah men jag vet inte riktigt. Kan man växa upp med en mamma men ändå inte ha en? Ja, det känns iaf som om det är precis det jag har gjort.
Många av mina vänner har nära förhållanden med sina mammor, berättar saker som händer, sitter och pratar om killar, skolan ect, deras mammor är deras bästa vän. För mig är det mer bara en dröm.
Jag har inte det förhållandet med min mamma, inte på långa vägar. Vi älskar varandra, men för att vi är mor och dotter men inget mer. Jag har försökt men jag klarar inte av det, vi är inte gjorda för att passa ihop.
Allt det här är så svårt och förklara medan samtidigt hålla det på en nivå där jag inte berättar allt. Sen kan jag försöka sitta och förklara för er hur det är, men jag tror inte att ni skulle förstå. Det är en sådan sak som man måste vara med om. Speciellt ni som har bra förhållanden med föräldrarna...och det här är ingen töntig tonårs kris utan det är mitt liv.
Jag har inte ett bra förhållande med någon utav mina föräldrar utan Rasmus är den familjemedlem som betyder mest, men jämför du mamma och pappa är pappa närmast. Det är mer för att han verkar bry sig om hur jag mår på riktigt och försöker förstå hur det är att leva som jag.
Nu har jag iaf försökt förklara lite ytligt..hoppas ni kan försöka förstå.
Trotts detta älskar jag mina föräldrar..dom är ändå mina föräldrar.
Kommentarer
Trackback
