.

Min första kärlek



Min första kärlek är svår att beskriva, vi har aldrig riktigt varit tillsammans men ah, ni ska få höra nu då.

Det började väl i sjuan skulle jag tro, en kompis till mig hade varit tillsammans ett tag med den här killen. Det fanns tydligen ett rykte om att vi pratade och höll på under tiden dom var tillsammans, vilket absolut inte var sant. Jag brukade dock vara med dom två och några av hans kompisar men jag hade inget intresse av honom då.
Men i början av sjuan så får jag en kommentar på bilddagboken (haha) där det står: Tju tomten, är du sur på mig?
Tomten var hans smeknamn på mig, jag hade en mössa som han såg som en tomteluva.
Btb, från den dagen pratade vi konstant och jag fick snabbt känslor för honom, känslor som var nya och ganska skrämmande för mig. Jag var verkligen kär, men problemet var jag. Jag har även nu svårt att uttrycka vad jag känner, tänker ect, så jag visade väl inte riktigt mina sanna känslor för honom någon gång, vilket gjorde honom osäker. Vi pratade under ett år, då vi båda gick igenom mycket. Han blev tillsammans med tjejer ganska växlade, vilket fick mig att tvivla på honom.

Vi var aldrig riktigt tillsammans, men som jag fattade det hade han starka känslor för mig och jag kände samma sak. Det var som om varje gång jag såg honom så hade jag fjärilar i magen, jag kunde inte prata när han var i närheten, allt som pekade på att jag verkligen var kär.
Även fast jag tvivlade kunde jag inte släppa honom, och vi fortsatte prata.
Under sommaren det året, alltså 08, så åkte jag till SSC, och han också. Vi lärde väl känna varandra lite bättre där, men inget hände. Sen när vi kom hem så fortsatte det och tillslut så försvann allt.

Jag har inga känslor för honom nu, inte alls. Han har flickvän sedan länge tillbaka vilket är min förra bästa vän och jag är glada för deras skull. Visst, det sägs att man aldrig glömmer sin första kärlek vilket nog är sant, det är en mäktig känsla som är svår att finna. Även fast det är så, så är vi två nog ett avslutat kapitel.