.

Äntligen så är jag hemma från en ganska hemsk och plågsam förmiddag.
Kom väl till hallen vid tio, mådde skit och var trött som en skalpadda. Men ändå så blev jag lycklig när jag kommer in i hallen, det var allt för länge sedan. Lyckan blev kort, såg att det kvar kanske tjugo ungar och att jag skulle vara tränare med två av dom värsta tjejerna som jag spelat med. 
Men Thomas räddade mig, han såg hur bra jag mådde så han skickade mig till minigruppen, fyra barn och en jävligt stor plåga till tränare.
I två timmar stod jag där och försökte få barnen att förstå något. Men det jag sa kom in i ett öra och sen ut genom det andra. Efter jag var klar skulle jag vänta på bussen från tolv till tjugo över ett. Kände inte direkt för att vänta så längre, så jag gick en lång promenad runt strängnäs, men jag fick ändå vänta i femtio minter.

Men nu är jag iaf hemma och har inga planer på att göra något annat än att äta upp min chokladkaka och kolla på House.